1logo

RÖSTER FRÅN PROJEKTET

”Som ung började jag i hotellbranschen, för att sedan bli eventansvarig med vad det innebar av stress, alkohol och övertidsarbete. Jag gick in i väggen. Mitt alkoholmissbruk eskalerade. Till sist fick jag sparken. Alkoholen tog över mitt liv och det gick så långt att jag omhändertogs enligt LVM (lagen om tvångsvård av missbrukare). 
 
Med gulsot och en totalförstörd lever fick jag veta att först efter sex månaders nykterhet kunde jag få en ny lever. Efter lång sjukhusvistelse, skickades jag på en sex månader lång behandling för mitt missbruk. Efteråt halkade jag dit igen. Fortfarande i kontakt med vuxenenheten gjorde jag nya försök, med blandat resultat. 
 
Till sist kom jag med i MIA-projektet. När jag träffade min Case manager-handledare svajade jag fortfarande och hade svårt att hålla mig nykter. Mitt tålamod låg på noll. Det enda jag ville var att få jobb och tjäna pengar. Men så fungerar det ju inte. 
 
Jag tog emot hjälp. Tillsammans med min kontakt på vuxenenheten hittade MIA-projektet en plats på ett stödboende. Under fyra månader levde jag med andra, med ständig kontroll för att inte kunna ta återfall. Det fungerade. Sedan åtta månader tillbaka är jag nykter. 
 
Jag fick ett så kallat blixtjobb på Stockholms Stadsmission. Genom rätt stöd kunde jag gå från att städa till att arbeta i butik. Min Case manager såg mig, upptäckte det lilla jaget som fanns. Hon hjälpte mig att våga stå för min bakgrund.
 
Idag tycker jag att jag har lyckats. Jag har hittat min envisa sida. Om jag så ska göra gratisarbete för att komma dit jag vill, gör jag det. Jag har skrivit på för en tjänst i butiken och tänker utvecklas och kliva högre. Kanske får jag aldrig den höga lön jag hade som eventansvarig, men jag är tacksam för mitt nya liv”.
 Stina, 32 år, deltagare i projektet
 

Jag fick lära mig nya saker och upptäcka vad jag tyckte om. Då vaknade idéer på vad jag skulle kunna arbeta med efter MIA-projektet. Jag kände att jag ville fortsätta i yrket, men insåg att jag i så fall måste utbilda mig. Jag kom till MIA-projektet efter att ha varit inskriven som arbetssökande fyra år på Arbetsförmedlingen. Där hade min önskan om att komma närmre arbetsmarknaden  inte gått i uppfyllelse. 

I MIA-projektet arbetade vi med Supported employment och jag fick stöd av en egen SE-handledare. Jag fick chans att arbetsträna på ett socialt företag. Först fyra timmar om dagen, sedan utökades arbetstiden till åtta timmar per dag. Så fort arbetsträningen var klar, började jag och min handledaren fokusera på studier. 

Nu vet jag hur jag ska få den yrkesutbildning jag vill ha. Jag börjar med att komplettera med de ämnena jag behöver för att komma in på utbildningen. Sedan ska det bli skönt att jobba och få egen lön. 

Kontakten med min SE-handledare har betytt mycket. Jag har träffat samma person regelbundet och dessutom fick jag kontakta hen när jag ville. Jag önskar att MIA-projektet hade funnits tidigare. Det var exakt vad jag behövde. Sådana som jag, som inte har utbildning och svårt att komma in på arbetsmarknaden, behöver rätt stöd för att komma vidare” 
Martin, 28 år, deltagare i projektet

Jag har haft en ständig fight med mig själv, men MIA-projektet har stöttat mig att klara av den bättre. Nu arbetstränar jag på ett socialt företag och min självkänsla håller på att förändras.  Min resa började 2015, med en chef som använde härskartekniker. Det triggade igång minnen från min dysfunktionella barndom och jag hamnade i en livskris. En kompis som såg hur jag mådde, tog mig till en läkare. Jag fick diagnosen komplex posttraumatisk stress. 

MIA-projektet antog mig via en insats som arbetade med helhetshälsa. Jag hade tagit fösta steget för att bryta min isolering och få tillbaka energi, nu blev jag direkt uppfångad av en Supported employment-handledare. Vi började bena i vilka delar som fungerade i mitt liv. Det var förvånande att se att allt inte var kaos.  Jag är så tacksam för min handledares tålamod och lyhördhet. Över projektets struktur. Jag blev inte pressad utan fick prova mig fram i min takt. Jag har varken blivit stoppad eller känt tidspress. Det var stort att få behålla samma person under hela resan. Jag önskar att det aldrig skulle ta slut…
Maria, 38 år, deltagare i projektet

Av misstag blev jag inknuffad i en dörrkarm på jobbet och fick en arbetsplatsskada som jag totalt ignorerade. Som undersköterska hade jag mycket att göra, så jag fortsatte som vanligt, ofta arbetade jag tolv timmar i sträck. Till slut höll inte kroppen och 2011 blev jag sjukskriven. Jag mådde dåligt psykiskt, vilket inte blev bättre av smärtan i benet, som gav en följdskada i ryggen. Efter två år blev jag utförsäkrad, samtidigt som jag var med om en dramatisk skilsmässa. Då kände jag panik över att kanske inte kunna försörja mina två barn.

Tack vare MIA-projektet fick jag en arbetsräningsplats på Aleris  från november till juni, sedan hoppas jag innerligt att jag får stanna på egna meriter, för jag stortrivs. Mitt jobb i receptionen innebär att jag bokar patienter till sjukgymnaster. Varje dag innebär nya kunskaper och jag känner inte av stressen. Min utbildning till trots kommer jag inte att kunna arbeta som undersköterska. Det går inte eftersom min rygg slutat fungera.
Gunilla, deltagare MIA-projektet

Varje samordningsförbund erbjuder en mångfald av verktyg och insatser. Det kan vara utbildning, arbetsträning, boendestöd, rehab eller social träning. Allt som får människor att fungera i sin vardag och som får deltagaren att kunna närma sig arbetsmarknaden.
MIA-projektet Södertälje

Jag hade ett jobb inom vården när allt plötsligt förändrades år 2008. Det började med att mamma dog. Sorgen satte igång en kedja av negativa händelser. Jag har nästan ingen familj kvar och känslan av att vara ensam blev övermäktig.

Jag inledde en relation och flyttade efter en tid från en liten stad i södra Sverige till Stockholm. Förhållande urartade snabbt och det var en bidragande orsak till att jag inte lyckades hämta mig från känslan av att vara övergiven.  Det fanns ingen energi kvar. Jag har inte klarat av att jobba överhuvudtaget, även om jag hade velat.

När jag fick höra talas om MIA ringde jag till kontoret i Huddinge. Jag frågade helt enkelt om jag kunde få hjälp och det kunde jag. Förra våren började jag i programmet och fick träffa en bra handläggare. Jag blev peppad att orka med mitt liv. Och vi gjorde en plan för framtiden. Från och med november arbetstränade jag på en tandklinik, vilket fungerade bra. Jag har hela tiden känt att jag får stöd och att min handläggare följer upp mig på ett personligt sätt. Vissa dagar, när jag är riktigt trött, är det korta samtalet mellan oss hela skillnaden.

Nu avslutar jag mitt deltagande i MIA och ska istället få Gemensam Kartläggning som är Försäkringskassans metod för att jag ska kunna fortsätta framåt. Hoppas att jag får samma stöttning som jag fått i MIA.
Carin, före detta deltagare

Vi bestämde oss från start för att vara noga med att hitta rätt deltagare. Vi skulle arbeta med människor som har lång väg att gå för att få ett jobb. Personer som står långt från arbetsmarknaden kan vara svåra att nå, att kalla till möten och att boka in. Vardagliga, eller plötsliga hinder gör att de kanske inte dyker upp som planerat. För många är det också tufft att delta i aktiviteter. Vi håller ändå fast vid intention att arbeta med människor som har den längsta vägen att gå för att få ett jobb, eller börja studera.

Nu har vi hittat medarbetare som har en helhetssyn på mäniskor samt tålamod och förmåga att samarbeta. För att kunna utvärdera en modell, måste man vara den trogen. Därför kommer vi att hålla fast vid Bostonmetoden under hela vårt delprojekt och nu har vi funnit en form som fungerar. Vi vet hur vi ska agera mellan varandra, vår styrgrupp är rätt bemannad och vi har rätt deltagare. Idag känner alla inblandade till villkoren för MIA. Myndigheterna har sitt uppdrag. MIA-projektet har sitt. När MIA tar slut 2020, har vissa överenskommelser gjort samarbetet smidigare. Människor och myndigheter kommer bättre överens.

Förhoppning för framtiden är att de goda saker vi ser växa fram blir ordinarie hos myndigheterna. Att det blir rutin att träffas över gränserna, för ingen klarar sig på egen hand. Samhället har ganska mycket resurser som rinner ner i olika rör. Lägger vi samman dem får vi kraft att göra många saker på ett bättre än idag.

Kjell Sjundemark, Förbundschef, Samordningsförbundet Södertälje

Jag har ADD och Asperger och fick min diagnos sent i livet. Jag har haft ett trassligt liv med flera privata delar som jag behövde få ordning på. Min dotter som är tolv år har nästan samma diagnos som jag, men det tar det sig ett annat uttryck. Hon har myror i baken och kan inte sitta still. Hon får omotiverade utbrott. För mig är det snarare så att jag får hyperfokus och fastnar i saker, så att jag tappar jag tid och rum. Ibland kommer jag inte utanför lägenheten på flera dagar. Efter att ha levt i åtta år i ett dysfunktionellt förhållande med min dotters pappa skilde vi oss. Det blev en ansträngande vårdnadstvist, som pågick nästan lika länge som förhållandet. Det tog hårt på mig och jag blev sjukskriven för sex-sju år sedan.

Jag kom med i MIA-projektet ungefär samtidigt som jag fick mina diagnoser. Sedan har jag fått otroligt bra hjälp ur min låsta situation. Jag fick en Case manager. Det var som att få en god vän som råkade vara både advokat och krigare i myndighetsdjungeln. Hon har stöttat mig med strategier för vårdkontakter, peppat mig inför möten och sett till att jag kan ta mig fram på det sätt som är bäst för just mig.

Inte minst har jag fått hjälp att förstå mig själv och min diagnos. När man har problematik är det inte alltid man är medveten om vilka konsekvenser det får och hur man ska hantera sitt sätt att vara.  Jag har lärt mig att typiska symptom för Asperger skiljer sig mellan tjejer och killar. Nu drömmer jag om att utbilda mig så att jag kan ge stöd åt andra kvinnor med Asperger. Bara genom att förstå sin diagnos kan man komma väldigt långt.
Nicki, deltagare HBS

MIA-projektet är tydligt med vilka målgrupper som ingår; personer som är i behov av rehabilitering och som inte kan få hjälp från enskilda myndigheter för att närma sig arbetsmarknaden.
Utmaningen är att försöka finna fler målgrupper som kan ta del av projektets utvecklade metoder. Kan vi få 3000 att delta i projektet istället för 2500?

MIA-projektet gör välidgt bra saker. Jag vet att delprojektledarna har sina utmaningar, men nu har vi passerat barnsjukdomarna. Insatserna är på plats och verksamheten är igång på ett bra sätt. När MIA är i mål har vi lärt oss metoder och arbetssätt som vi kan implementera i våra ordinarie verksamheter.  Även vi på Arbetsförmedlingen har mycket att lära oss av stora projekt som MIA. Inte minst för att det är en arena där vi kan utveckla samarbetsformerna mellan våra parter och skapa en bättre dialog.

MIA ligger delvis utanför vårt kärnuppdrag, men det utvecklar arbetssätt och metoder som kommer att hjälpa människor ett steg närmare att få ett jobb. Det är vad vi ska bidra till.
Amer Baalbaki
Samverkanssamordnare Arbetsförmedlingen | Marknadsområde Stockholm Gotland