Vem vet mest? 
Det gör Lena Willner.

"Jag ska lyfta de processer jag erfarit från min egen vrå till ett helhetsperspektiv över projektet. Jag ska bidra till en analytisk grund som gör att viktiga förändringar kan ske på djupet."

Vanligtvis hinner inte medarbetarna skicka vidare sina avvikande erfarenheter. Eller så har man inte mandat att ta tag i det som skaver. Dessutom är berörda parter inte av naturen förändringsbenägna, även om människorna som verkar i dem är det.

" Lyfter vi systemfel till en högre nivå kan vi bespara lidande både för deltagarna och för personalen. Jag vet hur smärtsamt det är att tvingas lämna en deltagare som inte har en plan framåt. "
 
Lenas erfarenheter kommer till nytta i utvecklingsarbetet. Hon har mött så otroligt många deltagare och representanter för parterna. Här ser hon en chans att lista ut varför vissa saker inte fungerar och vad man kan göra åt det.

Ett första steg är naturligtvis att granska avikelsrapporterna. Av hittills avslutade ärenden i MIA har endast sju procent lett till en skriven avvikelse.

"Det skulle innebära att 93 procent är nöjda med allt. Det kan inte stämma. Då skulle MIA-projektet inte behövas alls." 
 
En av de första arbetsuppgifterna är att undersöka varför få får in så få avvikelser. Handlar det om hierarkier? Är det rädslor för repressalier? Eller har medarbetarna resignerat? Kanske tänker de att ingenting förändras av min rapport. 

"Avvikelserna är en ryggrad i utvecklingsarbetet. Vet vi inte vad vi ska ändra fastnar vi. Varje sysslolös deltagare kostar miljontals kronor varje år. Och varje krossad själ är en kostnad för samhället."

Varmt välkommen Lena!