1logo

Hur har det känts att ställa 7 frågor om våld?

”Det som slagit mig är att nio av tio deltagare har erfarenhet av våld. Jag blir nästan förvånad när en deltagare svarar nej!”
    Så lät en av rösterna vi fångade in från personer som sedan ett år tillbaka ställer 7 frågor om våld. I två fokusgrupper med sammanlagt sju medarbetare fick vi  svar på hur det varit att ställa frågorna.


”Kanske är det faktiskt det viktigaste vi gör i MIA att ställa dessa frågor, eftersom nio av tio svarar att de upplevt våld. Många undrar varför de inte fått frågorna tidigare”, sägen en medarbetare.
 
Fokusgrupperna är eniga om vikten att ställa samma frågor till alla deltagare. När de ställs systematiskt känner sig ingen utpekad, vilket bidrar till ett jämlikt bemötande. Flera menar att frågorna går djupare och verkar bredare än tidigare. 

Det fanns ett motstånd att ställa 7 frågor

Delvis handlade motståndet om att kliva ur komfortzonen utan att veta var det skulle landa. 

”Jag föstod inte varför vi behövde dessa frågor, men jag har en idé om att våld är en av de största anledningarna till att människor fastnar hos myndigheterna. Nu när vi ställt 7 frågor om våld tycker jag att vi ska implementra dem så att fler ställer dem. Få in dem i kommunerna”, säger en medarbetare.
 
Ett annat problem har varit att myndigheterna arbetat hemifrån under pandemin. Det går inte att ställa frågorna från en dataskärm.
 
”Ofta möter vi sköra personer som står oerhört långt från arbetsmarknaden. Det kräver att man förklarar att de inte behöver svara om de inte vill. Jag säger alltid att jag kommer att ställa frågor med syftet att kunna hjälpa deltagaren på bästa sätt”, säger en medarbetare.


Frågorna ställs flera gånger under projektets gång. Det är viktigt att ha byggt upp ett förtroende och att hitta en trygg och säker plats i avskildhet för att ta samtalet. 

”När deltagaren vet att de kommer att få 7 frågor om våld och hinner förbereda sig blir frågorna en bra plattform för samtal. Kontorsmiljön kan kännas lugnande”, säger en medarbetare.

Hur har det känts att ställa 7 frågor om våld?

”Jag trodde det skulle vara svårt att ställa frågorna, men det är det inte.”
”När blev det lätt?”
”Så fort jag började ställa dem."


Det har varit viktigt att ha en handlingsplan för vad som ska ske om deltagaren lever i pågående våld.  När alla telefonnummer och kontakter finns upplever flera i fokusgrupperna att frågorna blir ingång till konstruktiva samtal.

”En person medgav för första gången att hen hade den här problematiken. Nu har hen en psykologkontakt, jag tror att sannolikheten att hennes rehab kommer att bli bättre är stor”, säger en medarbetare.

Samtalen går oftare på djupet och nya dörrar öppnas.

”Vissa är inte medvetna om att sexuellt, ekonomiskt och psykiskt våld räknas och att ett elakt SMS, eller verbala trakasserier är våld”, säger en medarbetare.
 
De flesta verkar uppleva att deltagarna tidigare inte fått frågorn om våld. 

”Jag blir beklämd över att ingen jag träffar har fått frågor om våld, trots att vår största remittent har i uppdrag att ställa frågorna. Jag är den enda som ställer dem trots att myndigheterna har regeringsuppdraget att ställa frågor om våld”, säger en medarbetare.

Vad har varit viktigast för att ni ska kunna ställa dessa frågor?

Eftersom MIA är ett arbetsmarknadsprojekt, kanske deltagaren får frågor de inte förväntar sig. Fokusgrupperna menar att det är noga att förklara syftet. Alla ska känna att de svarar frivilligt. Det kan finnas minderåriga, vilket innebär att en orosanmälan behöver göras. Deltagarna ska veta att de kan välja vilka svar de vill ge.

”Vi måste agera på deras svar. Genom att visa frågorna och tala om att vi är beredda att ta emot svaren, visar vi att svaren är viktiga. Att de har betydelse för att deltagaren ska komma vidare”, säger en medarbetare.

Vad behöver du för att ställa frågorna?

 ”Det kan vara jobbigt att ställa frågorna för att de är så tok-konkreta. De går djupt och rotar i människors innersta. Det beror på hur van man är att följa med i en människas resonemang och att följa med i vad som krävs, där kan det finnas motstånd”, säger en medarbetare.

Fokusgrupperna ansåg att det var nödvändigt att få handledning som en del i arbetet med att ställa 7 frågor om våld. De flesta har någon form av kollegial andledning, men de efterlyste externa kontakter.

”Hur mycket ska man gå in? Hur mycket ska man tala om? Och när ska man slussa vidare? Var går gränserna i min yrkesroll? Ibland sitter jag och gör en säkerhetsplanering och så kommer jag på att jag borde lämna vidare. Det kan vara knepigt att inte gå så långt”, säger en medarbetare.

En utmaning är att hantera det man får höra under samtalen om våld. Någon nämnet vikten av att inte lägga svåra samtal på fredagar efter lunch. Handledning och stöd av kollegor är viktiga funktioner på jobbet.

”Jag måste sätta gränser för var ansvar och medkännande ska gå, speciellt om jag möter mycket ångest och rädsla, då gäller det att veta hur länge ska man följa med. Nu har jag mer erfarenhet, men jag ser hur jag jobbade för tio år sedan och att jag gick över gränsen då. Jag blir tryggare och tryggare. Alltid en vågskål att kunna säga tack för informationen. Det gäller att hålla sig formuläret”, säger en medarbetare.

”Jag får detaljerade berättelser, vi är inga terapeuter. Men ofta har deltagaren kontakter runtomkring, då får jag dra i de trådarna. Det låter hemskt att säga, men man vänjer sig”, säger en medarbetare.

”Våld kan få stora konsekvenser som påverkar deltagarens möjligheter. Genom att ställa frågorna får jag möjlighet att förstå att en deltagare kanske inte vill arbeta ute på stan, eller åka kommunalt och att det har en betydelse för möjligheterna på arbetsmarknaden. Det är viktigt”, säger en medarbetare.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln